Den ekonomiska och etniska segregationen i Sverige ökar. Särskilt i storstäderna. Situationen i några av de värsta utsatta förorterna är densamma som när Ebba Grön 1979 beskrev den på sitt debutalbum: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss. Nä ursäkta jag överdrev lite grann, vi kan ju knarka, supa och slåss. Så har det alltid varit här ute, ingen jävel har brytt sig om oss.” Ingen är heller omedveten om problemen. Inte minst kulturen har en viktig roll här med sin möjlighet att öppna dörrar och bygga broar. Alla kulturinstitutioner i Sverige är i dag också engagerade och frågar sig på konferenser och seminarium: ”Hur motverkar vi segregationen?” och “Hur ska vi nå invandrarna?”. Det avsätts också varje år pengar för att främja mångkulturen. Flera förorter har lyckats vända utvecklingen. Men samtidigt är det ingen från kulturhåll som kopplat segregationsfrågan till förra veckans dråpslag mot förortskulturen i Stockholm – att priset på månadskort den 1 september höjs till 790 kronor.
